fuck it, I'm young.



Klockan är för mycket, vad gör jag uppe nu? Jo, ligger i sängen och lyssnar på HIM. Älskade och underbara HIM. Deras musik fungerar som medicin för mig, funkar mot allt, alla känslor en människa kan känna. Längtar till den dagen jag har ett heartagram inprintat i huden, har längtat i fem år nu. 

När klockan slår över midnatt så börjar alltid mina tankar ta fart, de är som om hjärnan får någon speedtablett. Ligger och tänker tillbaka på år som gått, ligger och tänker på vad som komma skall och vad som sker i nuet. 
Jag tänker för mycket, jag överanalyserar. Jag ligger och tänker på tänk om, varför, när, hur och varför inte

Tänk om allt blivit som man en gång velat, som man för några år sedan önskat. Hade mina dåvarande önskningar slagit in så hade inte mitt liv sett ut som det gör just nu. Men nu när man väl ligger här i sängen, just inatt, 7 mars, så känner jag bara tack som fan för att det har blivit såhär bra. Det var inte vad jag önskade mig men jag ska verkligen inte klaga för det blev nog så mycket bättre såhär ♥

Näe nu ska jag sluta skriva massa skit som ingen av er kommer förstå. Eller vem försöker jag lura, kommer tyvärr inte sluta med det. Vissa inlägg måste man bara få nedskrivet utan att någon förstår ett skit, huvudsaken är att jag vet.



it's amazing how someone can break your heart and you still love them with every broken piece of it.


Jag ville så gärna ha honom. En blick på skärmen, på videon som spelades upp. En blick på honom, där han satt i replokalen, jag visste redan då. 

Det fanns ett hinder, bara ett, men det var ett stort sådant. Visst gjorde jag fel, men det kunde ha varit värre, eller näe, det kanske inte kunde det. 

Det uppstod ilska, hat, tårar och vänskap. 

Jag förstörde ett hjärta men räddade ett annat, mitt eget. Jag spelade ut dig, jag var falsk, jag ville ha det som var ditt. 

Jag blev kär. Jag minns så väl första gången, första gången jag fick fjärilar i magen. Jag minns soffan, lokalen och shrek filmen som spelades framför oss. Jag minns vilket datum, fortfarande inprintat i huvudet på mig.  

Allt kändes så värt det, allt jag hade gjort för att få dig. Du blev min och jag blev din. Vi blev ett. Du och jag blev ett vi. Vi tillhörde varandra. 

Det varade inte länge, men vi fick en andra chans. Vi fick en chans till att göra om och göra rätt. Vi fick ett nytt kapitel, ett nytt startfält som ingen har hunnit smutsa ner ännu. En ny början. 
Låt det bli så mycket bättre än förra gången. 


talet som jag skrev.

Minns ni talet som jag skulle skriva på svenskan som jag sedan skulle redovisa inför klassen. Tänkte lägga ut talet jag skrev här så får ni säga själva om vad ni tyckte om de;


Vad ska man göra för att passa in? För att bli accepterad? Få folk att inte snacka skit om dig? För att folk bara ska låta dig vara? Egentligen så spelar det inte roll om vad du gör, för det finns alltid folk som är där för att döma dig, se ner på dig, kränka dig eller bara göra allt för att få se dig rasa.

Jag tycker det är jättejobbigt att vara tonåring, känslor går som en bergochdalbana, jag känner mig bara som en stor känslorbomb.  Vad man än gör så blir aldrig alla nöjda. Du kan inte få alla nöjda, så är det bara. Du blir dömd efter ditt utseende, rykten som kan gå om dig och all skitsnack som går runt i stan. Det är inte ofta man hinner ge någon ett första intryck för personen har redan dömt dig efter vad andra sagt.

Man anses vara för fet eller för smal. Pluggar man så är man en nörd men pluggar man inte så är man dumförklarad. Röker du så tror du att du är cool men röker du inte så är du en tönt, samma med alkohol. Sminkar du dig så är du en fjortis men sminkar du dig inte så är du ful. Pratar du för mycket så söker du efter uppmärksamhet men pratar du i princip ingenting så är du blyg och dryg.
Vars är mellantinget? Hur ska man göra för att varken vara det ena eller det andra, få folk att sluta sätta dig i en kategori?

Har ni någon gång fått den där känslan av att ni bara är en i mängden. Att ni inte vågar sticka ut för att ni är rädda för vad andra då ska tycka och säga. Det har då jag. Förut så var i alla fall jag en sån person som brydde mig alldeles för mycket om vad folk tyckte om mig. Jag vågade inte sticka ut ur den där jävla mängden, jag ville vara en i den, istället för att riskera att få folk att tycka att jag är konstig eller något liknande, att jag var annorlunda. Men som tur var så försvann de där med åren. Jag insåg att jag måste få sticka ut på mitt sätt, jag klarar inte av att vara som alla andra. Jag måste få vara jag.


Sen så är det ju det här med utseendet. Nu i tonåren så känns det som om det är allt. Du blir dömd efter hur du ser ut och de är även utsidan som ger insidan en chans. De är klart att man bryr sig om hur man ser ut, men oftast så jämför man sig så mycket med alla andra. Är man sjukt snygg så vill alla killar ha en och alla tjejer vill vara en.

Sen så tycker jag att media sätter mycket press på hur man ska se ut. Det är alldeles för ofta som man ser rubriker i tidningar som ska ge träningstips och olika kosttips. Man ska vara så jävla perfekt på utsidan enligt olika tidningar. Dem får det att låta som om att är man snygg så försvinner alla ens problem.

Man ska ha den där snygga modellkroppen som alla drömmer om. Jag som tjej tycker verkligen de är jättejobbigt, man ser ner på sig själv hela tiden och tänker att ”om det är så där man ska se ut, ja då är ju jag helt fel ute”. Sen står man framför spegeln på kvällen och klämmer på sitt fläsk och tänker att man är fet och borde göra något åt saken. Men det är inte så konstigt att man tvekar när man ser alla kroppsideal överallt.

I tidningarna kan man läsa om hur man får den där slanka magen, den där perfekta rumpan och den snygga slanka kroppen. Och fan ta dig om dina lår går ihop för då anses du vara fet! Det är så sjukt, det är så fel. En perfekt utsida kan inte fixa en trasig insida.

Sen får vi inte glömma pressen.
All press i skolan exempel, jag tycker de är jättejobbigt, de är som om allt man gör just nu kommer påverka framtiden, och framtiden skrämmer mig.
För att kunna lyckas i livet så måste man nu fixa de där jättebra betygen. Man vill vara stolt över sig själv och stolt kunna visa sina föräldrar hur bra man är. Jag tycker de är jättejobbigt, får prestationsångest.

På tal om skolan, en annan sak som är jobbigt med skolan, som jag tycker är värre än alla prov och läxor är det sociala spelet. Skolan känns ibland som en dokusåpa som man inte kan hoppa av. Man ska lyckas bli vän med nya människor, man ska vara snygg, smart, lagomt snäll och samtidigt som allt detta pågår ska man lyckas få de där toppen betygen.

Media spelar även här en viktig roll. I tidningar och på TV finns reklam och annan sorts propaganda som ger dagens tonåringar allt större press på sig själva att vara både framgångsrika och perfekta.

När gymnasiet började så valde man även vilket umgänge man skulle höra till, skulle man vara hederlig eller inte, hamna i gänget som snusar, röker och dricker? Eller skulle man vara i det ”vanliga” gänget.
Sen så döms man även utav andra beroende på vilken linje och skola man valt. Har du valt exempel fordons eller industri så är du en slusk, har du valt speed så är du en sportfåne, har du valt någon estetisk linje så är du annorlunda. Nu är vi tillbaks här igen, tillbaks till de här kategorierna. Jag vill inte bli stämplad på grund utav vilken linje och skola som jag valt.

På något sätt så tror man att alla andra har det så bra. Man vill så gärna vara lycklig men man faller i jämförelsen med alla andra. Man vill så gärna vara som någon annan, någon som verkar ha allt det som man själv vill ha men utan att veta om de så vill även den personen vara någon annan. Medans jag kanske bantar för att vara lik en annan person, så kanske den personen opererar sig för att vara lik någon annan. Det är som om ingen vill vara helt sig själv. Men kom ihåg det att alla andra är inte heller så jävla lyckliga och perfekta som man kan tro, vi går alla igenom dessa jobbiga år tillsammans.


.... har ett förhållande och det är komplicerat.

Något som jag verkligen inte tycker om är de par som ändrar förhållandestatusen till "komplicerat". Jag tycker verkligen att de är skit irriterande. Hur kan man vilja visa andra att man har det dåligt? Hoppas man på att folk ska tycka synd om nån av dem eller..? Förstår mig verkligen inte på det där.

Om jag och Pontus skulle ha det dåligt ett tag, inte skulle jag vilja att hela världen ska kunna se de? Sånt där kan man ju berätta för sina närmsta vänner, inte hela världen.
Ja, det är vad jag tycker iallafall.

den svåraste ekvationen.

Att gå skola är som att vara med i en dokusåpa som man inte kan hoppa av. Det är inte läxorna och proven som är de jobbiga utan de är det sociala spelet. Man ska lyckas lära känna nya vänner, man ska vara snygg, smart och lagomt snäll samtidigt som man ska lyckas med att få toppbetyg. Det tycker jag är den svårate ekvationen att lösa.

vadå vi, ska du spela eller ?

En sak som jag alltid tycker är roande är när saik ha match och folk skriver en massa statusar på FB, dom skriver typ " nu ska vi krossa dem " osv. Då tänker jag alltid, vadå vi? Ska du spela eller? Näe just de så sluta skriv vi, för de är endå inte du som spelar.
Om jag ska på en kompis fotbolls match, inte säger jag till henne " nu ska vi krossa dom!! ", eller hur?
Näe, tycker bara de är rätt roande.

only god can judge me.

Du har redan dömt mig. Du tror att du vet hur jag är som person genom att ex läsa om min vardag på min blogg men då undrar jag om du ser så mycke personlighet i de du läser om min vardag? Antagligen inte för de står oftast bara vad jag har gjort inte hur jag har betett mig. 

Du kanske dömde mig redan första gången du såg mig gå förbi dig på stan. Jag kanske var på dåligt humör så du tänkte att jag bara var en sur bitch som trodde alldeles för mycke. 
Eller kanske jag stod och skrattade med några kompisar så du kanske fick uppfattningen av att jag är en fjortis som bara vill synas och höras.
Du kanske ha hört någon annan berätta om hur dom tycker jag är som person så när nån väl frågar dig hur jag är så svarar du med det som personen innan dig berättat.
Om inte så har du troligtvis redan dömt mig efter hur jag ser ut eller hur jag klär mig.
Ja eller så kan de ju vara så att du har hört rykten om mig och tror på det.

Men hur som hellst så har du redan dömt mig, kanske du tror att jag är på ett sätt när jag egentligen är på ett helt annat.
Men kommer jag kunna motbevisa det för dig?
Troligtvis inte, jag kommer nog inte få chansen till det. Så du kommer kanske tro att jag är en fjortis, en person som tror mycket, en person som bara är ute efter uppmärksamhet, en person som bara söker bråk eller en person som gör allt som alla andra ber om. Men jag kan inte göra så mycke åt de, jag kommer inte kunna ändra din åsikt om jag inte nu kanske skulle träffa dig nån gång så du får se hur jag är, hur jag beter mig och vilken personlighet jag har irl. Nog är jag medveten om vilken uppfattning folk har om mig och de roliga är att de flesta blir chockade när de väl är med mig eller pratar med mig och upptäcker att dom trodde helt fel om mig. 

Men så är de med alla människor, vi dömmer folk så jävla lätt utan att ens sagt ett ord till varandra. Ibland kan de va så att man inte ens sett personen irl utan har dömt den efter bilder på fb eller bloggen. De är de som är så roligt, vi får snabbt en uppfattning av folk men de slutar nästan alltid med att man har helt fel men endå så slutar vi aldrig döma folk.

DU ska läsa detta, och försök att förstå.


Nu är jag less, riktigt less faktiskt. Som de flesta i Skellefteå vet om så har vi nu fått en liten skvaller blogg, och såg bland annat de där bland kommentarerna, att nån tycker att dom som har bloggen borde skriva om att min acne är borta. Jag har velat skriva ett inlägg om min acne jävligt länge men helt ärligt så har jag inte vågat. Kan ni gissa varför ? Jo för de är jävligt personlig för mig. Men nu ska jag fan göra de, berätta om vilket helvete de va för mig.

Högstadiet för mig var ett helvete rent utseende mässigt. Jag började få finnar i sjuan och de blev ju bara värre och värre ju äldre jag blev. Jag ha testat sjukt många acne produkter från apoteket men inget funkade nå vidare bra. Så kom inte och säg att jag inte försökte göra nått åt min acne, om ni bara visste hur månka olika krämer OCH tabletter som jag testat mot acne men inget funkade på mig.

Min acne började slå ut på kinderna, sen fortsatte den lite på näsan, sen upp till pannan och sist vid tinningarna. Jag hade inge bra självförtroende pga detta, jag kanske lossades att jag hade de men de hade jag verkligen inte. Kunde inte gå utan smink, kunde knappt vara med mina närmsta vänner utan smink för jag ville dölja mina finnar allt vad jag kunde för jag skämdes så mycke. Jag kände mej smutsig och äcklig.

De blev inte bättre av alla anonyma som kommenterade i min blogg om hur ful jag var i ansiktet och min äckliga acne osv. Men vad skulle jag göra? Jag försökte bli av me dom men inget funkade. Om jag vågade så skulle jag nu lägga upp en oredigerad bild i ex åttan och en nu så skulle ni se hur hämskt de var, men jag vågar inte.

Vissa dagar ville jag inte gå till skolan för jag skämdes så mycke. Ni kommer aldrig förstå vilket helvete de var för mig. Jag kände mej alltid så ful, så smutsig. Jag inbillade mej alltid att alla kollade på mig med avsmak. Sommaren var värst, för att kunna bli så brun som möjligt skulle man ju skippa sminket och de var svårt för mig. Direkt jag badade med kompisar och vi skulle gå och lägga oss och sola så ville jag bara sola ryggen för att slippa visa mitt ansikte utan smink, för jag visste att acne då skulle vara helt synlig.

De var efter halva vår terminen i nian som jag började gå utan smink på skolan. De kan jag bara tacka min älskade Pontus för och Jessica. Dom hjälpte mig så jävla mycke, så efter halva vårterminen i nian hade jag nästan aldrig smink i hopp om att de skulle bli bättre. Och dom två fina personerna stöttade mig sjukt mycke.

Sen när jag började gymnasiet var de inte lika farligt men jag hade fortfarande rätt mycke kvar på kinderna. Men dom for som bort av sig själva med tiden så efter halva höstterminen i gymnasiet så hade jag inga finnar. Ni kommer aldrig förstå hur jävla glad jag blev. Men de som är mindre roligt är att jag fortfarande har kvar märken på kinderna efter dom jävlarna för att jag har klöst och klämt så mycke. Men dom håller sakta men säkert på att försvinna men jag tror att jag kommer ha kvar märken på kinderna hela livet.

Ni som orkar läsa kanske inte tycker de verkade så farligt, men de var det. De va de värsta tre åren utseende mässigt och jag ha fått tagit mycke skit pga av min acne. Mitt självförtroende var så jävla lågt nere, kände mej alltid ful, äcklig och ja, smutsig. Men nu är jag glad över att acnen är borta, men vem vet, den kanske hittar tillbaka..

MIN KÄRA LILLA BLONDIN ♥


Du var vännen jag växte upp med, flickan jag trodde jag skulle leva hela livet med. Bästa vänner från dagis. Du var som en stora syster för mej, mitt stöd genom allt. När jag var vilse så fanns du alltid där, alla gånger jag behövde prata så fanns du där. Minns du alla gånger du sovde hos mej på vardagarna när vi gick förskola. Eller minns du när vi satt på "Jättens näve" och pratade om allt, allt som ploppade upp i huvet.

Minns du när vi gjorde våra egna låtar, sjöng och dansade hela tiden. När vi verkligen hade inbillat oss om att David kunde hjälpa oss med våran artist dröm. Alla gånger vi sjungit singstar tills vi förlorat rösten helt. Och när vi då var hesa, hur vi tjuvringde till alla och skrattade tills vi nästan kissade på oss. Sen när vi bakade och skulle sälja bullar till Iris.

Minns du i sexan när vi trodde att vi ägde världen, när ingen kunde stoppa oss. När vi trodde att Bill och Tom Kaulitz skulle bli våra framtida pojkvänner, dom vi skulle gifta oss med och ha ett framtida liv med. Vi satt på toan på rasterna och lärde oss tyska ur en ordbok. Hur vi drog ut mer än 500 bilder på Tokio Hotel. Vi grät till deras låtar och pratade om dom hela tiden. Sen när vi började klippa sönder våra jeans, sminka oss som "emon" och var uppkäftiga mot allt och alla. Vi klottrade på väggar och trodde vi var världens gangsters. Sen hur vi mobbade en tjej så mycke så att hon inte ville komma till skolan. Hur vi fick en annan tjej att börja gråta i kopieringsrummet.

Eller du kanske minns när vi fick vårat vikthetts i sexan, när vi inbillat oss att vi var hur feta som hällst. Vi gick på toan och spydde upp skolmaten, knytte varandra i cykeln så en vart tvungen att springa bakom cykeln medans den andra cyklade. Hur du då hedde sönder snöret när det var din tur att springa.

Minns du när vi var desperata efter två killar, du vet vilka jag syftar på. När vi stalkade dom typ hela tiden, ringde dom 24/7, var vid lekaparken där dom bodde bara för att få en glimt av dom. Och vilket liv de blev från den enas flickvän när hon fick veta allt. Men du stod vid min sida hela tiden och de slutade med att jag blev kompis med hans flickvän och sen blev jag även tillsammans med honom.

Minns du hur mycket vi älskade att åka linbana, vi kunde vara där i flera timmar. Vi var hur lyckliga som hällst vid den linbanan. Sen när du och Rebecca råkade he sönder den. Ja, Rebecca har vi ju även flera minnen med. Hur vi tre gick och tog hur mycket godis som hällst på hennes mammas jobb och även annat. När vi var på ridhusbacken och Rebecca började spy och jag vart as förbannad.

Minns du i fyran när du följde med mej till Finland, när vi köppte stickers för över 500kr och vårat fail försök att försöka beställa mat på Burger King. När vi hade vatten krig inne i huset, när vi satte dit stickers på sängen som minne. När vi hittade på historier om **** och föröskte inbilla varandra och oss själva om att det var sant. När vi hälsade på "tomten" i Finland och tyska tidningen kom och tog bilder på oss.
Sen i sexan på klassresan, vad vi gjorde med ******s tanborste, och vi var uppe hela natten och sen röt vi åt alla dagen efter för vi bara ville sova.

Men vi gled isär i sjuan, och vi båda vet varför. Men du förlät mej som tur var. Vi vart sedan vänner igen på vårterminen i nian och höll ihop hela nian. Tappade kontakten helt under sommarn men nu börjar vi få tillbaka den. Och vi har fortfarande våran planerade framtiden tillsammans, som vi fortfarande håller oss till. Men jag är alltid så glad när jag är med dej, du kommer alltid vara som en stora syster för mej, jag kommer alltid ha stor respekt för dej. Du kommer alltid vara min lilla blondin

bitar av mitt liv


Från att vara en person som alltid gjorde allt som alla andra ville, till att nu äntligen lyssna på mej själv. Från fångenskap till frihet. Det är som en ödeväg, jag vet inte riktigt vilken väg jag ska gå, samtidigt som jag vet att jag går åt rätt håll. Problemet är att man aldrig vet vad som kommer att hända påväg till slutet, men samtidigt så gör det faktiskt inget för jag vet att jag kommer att klara mej. Vad som än händer så klarar jag mej, alltid. Med de rätta personerna i min omgivning så gör jag det.

Även jag har velat gå under, skita i allt och även haft tankar om livets slut. På mina 16år så har jag gått igonom så mycket mer än vad folk faktiskt kan tro. Förut vågade jag aldrig gå min egen väg utan att vara säker på att ha nån vid min sida. Att bara välja en gymnasie linje själv, utan att söka med en kompis hade jag knappast gjort för ett halv år sedan, hade aldrig vågat det. Så illa var det alltså, så illa att jag var nära på att göra nått med min framtid som jag inte ens ville för att jag inte vågade vara själv.

Jag har även varit osäker på min kropp, bett om att bli smalare och få anorexia. Visst är det hämskt, jag har velat ha en sjukdom! Jag åt nästan ingenting och de jag åt spydde jag upp på skol toan, men klasskompisarna berättade för skolsyster vilket jag idag är tacksam över, för vem vet vad som hade hänt om jag fortsatt? Idag så bryr jag mej inte ett skit om min vikt, har inte vägt mej på jävligt länge heller. Jag äter precis vad jag vill när jag vill, tyvärr blire väll onyttigt varje dag, men so what !? Vi lever faktiskt bara en gång.

Förut så var jag så rädd för att vara hatad eller att nån inte skulle gilla mej eller snacka skit om mej. När jag hörde nått om mej så kunde min värld rasa. Trodde att bara för en eller några sa nått så trodde jag att alla tyckte så. Men lärde mej att kritik ska kanappast få krossa mej, några svartsjuka ungar som inte ha nått bättre för sej än att komentera det lilla man gör. Det är egentligen bara dom som förlorar tid på det. Och man kan faktiskt inte vara älskad av alla, så är det bara.

Sen hade man en period när man ville testa allt,
allt möjligt faktiskt. Nu idag fattar jag inte vad jag tyckte var så speciellt med allt de där. Och vad ska man göra nu, nu när man redan testat de mesta ? Man ha som inge nytt att se fram imot.

Men man har även haft en tid när man trodde man ägde världen. När man kännde sej lite för bra. När man trodde man kunde köra över allt och alla, att alla såg upp till en och att man var så jävla speciell. Nu sitter jag bara och skrattar och undrar vad fan jag tänkte med. Och man var även den som klagade på alla andra, men nu inser man att man gjorde exakt samma saker själv, men man tyckte att de va en helt annan som om nån annan gjorde de.

Sen så gjorde jag en gång ett stort misstag
när jag valde att ge upp alla mina vänner inklusive min dåvarande kille för en vän som sedan visade sej vara en stor bluff. När sanningen väl kom fram och man bröt sej fri från denna så kallade vän så insåg man hur mycke man hade förlorat tack vare denna person. Saker man aldrig kommer få tillbaka, aldrig! Men man lär sej från sina misstag, och efter det så kommer jag aldrig mer att hålla mej till bara en person och tro att man hittat sin BFF genom livet utan man behöver mer än en person för att klara sej, så är det bara.

Jag vet inte varför jag berättar om dessa perioder om mitt liv,
varför jag utelämnar mej till hela världen såhär. Men nu idag, så är jag faktiskt rätt så nöjd med mej själv och mitt liv och vad jag har lyckas med. Mina misstag lär jag mej av varje dag, ingen är perfekt, så är det bara. Men idag har jag vänner, familj och en underbar pojkvän som jag vet älskar mej för den person som jag är. Idag är jag starkare än jag någonsin varit skulle jag tro, jag kan göra saker med eller utan nån vid min sida. Jag kan gå min egen väg och behöver inte ha nån vid min sida all the time. Och jag har slutat vara den personen som vem som hällst kan köra över eller den personen som är för snäll och alltid finns där och ställer upp, som är osäker på sej själv och aldrig vågar vara ensam eller vågar säga vad jag tycker eller tänker. Det är inte jag längre, så är det bara. Och den personen kommer aldrig mer att komma tillbaka, och det är så jag vill ha det!

på tal om alla ♥ dag


Idag är det ju alla hjärtans dag, som säkert 95% av befolkningen vet om. Dom flesta tycker att det är självklart att man ska fira denna dag tillsammans med sin partner om dom nu har någon ( även jag kan erkänna att jag tycker det ). De som är lite äldre brukar väll vanligtvis gå på resturang, spa dag eller något annat liknande. Vi lite yngre brukar oftast köpa nått gott och mysa framför en film med den person vi håller kär. Alla försöker få alla hjärtans dag att låta speciell, jag personligen tycker inte att denna dag är så jätte spec egentligen. Denna dag finns för att man ska " hylla " kärleken. Att man ska vara extra gullig mot personen man håller kär, men är det inte gulligare att överraska personen på en helt vanlig vecko dag tex ? Jag skulle bli mycke gladare över det, för på sånna här dagar är man ju lite mer berädd på att bli överrskad. Och då kan man ju inte riktigt kalla det för att bli överraskad. Hoppas ni fattar på ett ungefär hur jag menar. Men vill endå önska er alla en underbar alla ♥ dag. Själv så spenderades min med Pontus ikväll. Sen så sovde ju Felicia här så var med hon på dagen.

Nyare inlägg
RSS 2.0