Vad ska man göra för att passa in? För att bli accepterad? Få folk att inte snacka skit om dig? För att folk bara ska låta dig vara? Egentligen så spelar det inte roll om vad du gör, för det finns alltid folk som är där för att döma dig, se ner på dig, kränka dig eller bara göra allt för att få se dig rasa.

Jag tycker det är jättejobbigt att vara tonåring, känslor går som en bergochdalbana, jag känner mig bara som en stor känslorbomb.  Vad man än gör så blir aldrig alla nöjda. Du kan inte få alla nöjda, så är det bara. Du blir dömd efter ditt utseende, rykten som kan gå om dig och all skitsnack som går runt i stan. Det är inte ofta man hinner ge någon ett första intryck för personen har redan dömt dig efter vad andra sagt.

Man anses vara för fet eller för smal. Pluggar man så är man en nörd men pluggar man inte så är man dumförklarad. Röker du så tror du att du är cool men röker du inte så är du en tönt, samma med alkohol. Sminkar du dig så är du en fjortis men sminkar du dig inte så är du ful. Pratar du för mycket så söker du efter uppmärksamhet men pratar du i princip ingenting så är du blyg och dryg.
Vars är mellantinget? Hur ska man göra för att varken vara det ena eller det andra, få folk att sluta sätta dig i en kategori?

Har ni någon gång fått den där känslan av att ni bara är en i mängden. Att ni inte vågar sticka ut för att ni är rädda för vad andra då ska tycka och säga. Det har då jag. Förut så var i alla fall jag en sån person som brydde mig alldeles för mycket om vad folk tyckte om mig. Jag vågade inte sticka ut ur den där jävla mängden, jag ville vara en i den, istället för att riskera att få folk att tycka att jag är konstig eller något liknande, att jag var annorlunda. Men som tur var så försvann de där med åren. Jag insåg att jag måste få sticka ut på mitt sätt, jag klarar inte av att vara som alla andra. Jag måste få vara jag.

Sen så är det ju det här med utseendet. Nu i tonåren så känns det som om det är allt. Du blir dömd efter hur du ser ut och de är även utsidan som ger insidan en chans. De är klart att man bryr sig om hur man ser ut, men oftast så jämför man sig så mycket med alla andra. Är man sjukt snygg så vill alla killar ha en och alla tjejer vill vara en.

Sen så tycker jag att media sätter mycket press på hur man ska se ut. Det är alldeles för ofta som man ser rubriker i tidningar som ska ge träningstips och olika kosttips. Man ska vara så jävla perfekt på utsidan enligt olika tidningar. Dem får det att låta som om att är man snygg så försvinner alla ens problem.

Man ska ha den där snygga modellkroppen som alla drömmer om. Jag som tjej tycker verkligen de är jättejobbigt, man ser ner på sig själv hela tiden och tänker att ”om det är så där man ska se ut, ja då är ju jag helt fel ute”. Sen står man framför spegeln på kvällen och klämmer på sitt fläsk och tänker att man är fet och borde göra något åt saken. Men det är inte så konstigt att man tvekar när man ser alla kroppsideal överallt.

I tidningarna kan man läsa om hur man får den där slanka magen, den där perfekta rumpan och den snygga slanka kroppen. Och fan ta dig om dina lår går ihop för då anses du vara fet! Det är så sjukt, det är så fel. En perfekt utsida kan inte fixa en trasig insida.

Sen får vi inte glömma pressen.
All press i skolan exempel, jag tycker de är jättejobbigt, de är som om allt man gör just nu kommer påverka framtiden, och framtiden skrämmer mig.
För att kunna lyckas i livet så måste man nu fixa de där jättebra betygen. Man vill vara stolt över sig själv och stolt kunna visa sina föräldrar hur bra man är. Jag tycker de är jättejobbigt, får prestationsångest.

På tal om skolan, en annan sak som är jobbigt med skolan, som jag tycker är värre än alla prov och läxor är det sociala spelet. Skolan känns ibland som en dokusåpa som man inte kan hoppa av. Man ska lyckas bli vän med nya människor, man ska vara snygg, smart, lagomt snäll och samtidigt som allt detta pågår ska man lyckas få de där toppen betygen.

Media spelar även här en viktig roll. I tidningar och på TV finns reklam och annan sorts propaganda som ger dagens tonåringar allt större press på sig själva att vara både framgångsrika och perfekta.

När gymnasiet började så valde man även vilket umgänge man skulle höra till, skulle man vara hederlig eller inte, hamna i gänget som snusar, röker och dricker? Eller skulle man vara i det ”vanliga” gänget.
Sen så döms man även utav andra beroende på vilken linje och skola man valt. Har du valt exempel fordons eller industri så är du en slusk, har du valt speed så är du en sportfåne, har du valt någon estetisk linje så är du annorlunda. Nu är vi tillbaks här igen, tillbaks till de här kategorierna. Jag vill inte bli stämplad på grund utav vilken linje och skola som jag valt.

På något sätt så tror man att alla andra har det så bra. Man vill så gärna vara lycklig men man faller i jämförelsen med alla andra. Man vill så gärna vara som någon annan, någon som verkar ha allt det som man själv vill ha men utan att veta om de så vill även den personen vara någon annan. Medans jag kanske bantar för att vara lik en annan person, så kanske den personen opererar sig för att vara lik någon annan. Det är som om ingen vill vara helt sig själv. Men kom ihåg det att alla andra är inte heller så jävla lyckliga och perfekta som man kan tro, vi går alla igenom dessa jobbiga år tillsammans.